Varför skämmas?

Jag var på Ön igår i Hedesunda och dansade bugg. Det var roligt, men på sätt och vis inte lika kul som förra året. Mot slutet av dansen tog jag i alla fall mot till med och bjöd upp en kille som var duktig på bugg. Jag staplade väl med så gott jag kunde i alla snurrar och allt annat, men skämdes så mycket över att jag inte var särskilt duktig så jag kollade inte han i ögonen en enda gång, utan hade min blick fast på hans mage och skorna. När låten var slut sa jag hejdå lite tafatt innan jag halvt rusade av banan. Sen gjorde jag mitt bästa för att undvika honom resten av kvällen. Men min fundering är om det egentligen är något att skämmas över? Varför ska jag tycka allt är pinsamt när jag väl vågat göra något och det inte går som jag tänkt mig? På det planet är det skärpning Linnea! Men nu har jag hursomhelst bestämt mig för att jag bara måste börja på en buggkurs i höst. Det vore så sjukt kul!