Det är min födelsedag idag, men det känns inte som det. När jag var liten fick jag frukost på sängen, blev väckt av "ja, må hon leva" och vaknade flera gånger under natten av förväntan. Idag sov jag ut, tränade och lagade mat. Jag har inte gjort så mycket mer. Det har inte känt som någon födelsedag. Är det så det blir när man bir vuxen? Blir man glad över att få lite tid för sig själv och thats it? Jag kommer nog aldrig blir så. Jag vill fortfranade att man sjunger för mig. Även om jag tycker att det är lite pinsamt för stunden.
1 kommentar:
Ja så är det ända tills du själv får man och barn. Då kommer först mannen (förhoppningsvis) att sjunga och servera frukost på sängen och senare blir det barnen och mannen. Sån är livets gång. Vi ringde inte men vi skickade kort och grattis ändå för det tror jag du uppskattade mer än en sång från oss :-)
Stora Grattiskramar
Skicka en kommentar